Dokumentär på SVT Play: https://www.svtplay.se/video/30288450/konstnaren-och-tjuven
Jag bestämde mig till slut för att börja skriva en filmblogg.
Bestämde mig för detta för att bryta mönstret att lasta ut tankar på Facebook ibland när jag sett nåt intressant som resulterar i en jobbig korv av text skriven i ett svep, kanske rentav skriven på telefonen. En korv som varken är korrekturläst, eller genomläst med tanke på läsbarheten överhuvudtaget. Facebook, smarttelefon och autocorrect, gaaah!
Kanske att byta forum för att skriva samtidigt kunde råda bot på min kronisk bristande tålamod med både teknologin och SoMe plattformarna.
Hur mycket har man inte svurit när man inspirerad börja skriva på en facebookpostningskorv, och sen gör en bugg eller glapp i nätkontakten att man förlorar hela inlägget när man skulle posta det. Eller, så postar man det i misstag på nån annan sida än där man tänkt sig. Man tror att man är i sitt eget flöde, men är kanske inne på nån sida och inlägget kanske inte all är relevant just där, eller man inte hade formulerat det för en riktigt sådan publik.
Nåja, men till saken. Kollade dokumentären Konstnären och tjuven och tyckte att det var en såpass fascinerande film att jag ville plita ner några rader. Denna gång som inledning på en ny linje av att skriva text i bloggformat, och sluta upprepa det där fenomenet jag inledde denna text med att beskriva.
Filmen. Två påtända killar tar sig in i ett galleri och stjäl två utställda, dyrbara målningar målade av den tjeckiska konstnären Barbora Kysilková. Barbora får tag i en av tjuvarna och bestämmer sig för att prata med honom. Målningarna och minnet av själva stölden är borta. Barbora bestämmer sig för att be tjuven som visar sig vara en rätt nerknarkad kille med en jävlig uppväxt vara modell för henne. En djup vänskap mellan dem växer fram, samtidigt som Barboras partner blir orolig över vilket ansvar detta kan komma att innebära. Tjuven, Bertil är fortfarande djupt “troubled” av det som plågar honom, och knarkandet fortsätter. En bilstöld som slutar i en allvarlig olycka för Bertil, skadar honom allvarligt och skickar in honom i fängelset. Barboras och Bertils vänskap fortsätter oförändrad genom allting. Barbora fortsätter att måla Bertil ända tills han efter sjukhusvistelsen åker in fängelset.
Barboras partner är fortsatt orolig över Barboras engagemang och vänskap till en så djupt dysfunktionell person som Bertil, medan Barbora inte ens tänkt tanken på att det kunde vara problematiskt. Vi får också en skildring av Barboras liv berättat av Bertil, om hur hon blivit grovt misshandlad i sitt tidigare förhållande och nu har det bra med sin nuvarande partner.
Bertil skildrar Barbora med klara ögon. Filmens narrativ skildrar Bertil inte bara som ett nerknarkat fall där nån självutplånande kvinna nu ger upp sitt liv för att rädda mot alla odds, utan tvärtom. Alla personer har resurser och brister på olika sätt, och värmen i kramarna Barbora och Bertil utbyter förmedlas till tittaren.
Efter fängelsevistelsen, får Bertil sitt liv i en ny riktning, med jobb, partner, och och vänskapen till Barbora fortsätter som tidigare, med äkta omsorg för varandras öden, delade stunder av glädje och sorg. Nu inser jag hur jäkla tråkig den här bloggtexten är. Men vad ska man skriva. Filmen var bra, och det var i någon mening skönt att se en liten skara operfekta människor som ändå trots alla imperfektioner lever liv som inte alls i det stora hela är så illa, även om en av dem nästan miste livet på vägen.
Om jag inspireras att skriva oftare, blir texterna kanske också bättre med tiden. Vi får se. Filmbloggandet inlett.